 |
Carl Söderberg Det var med blandade känslor som man i somras tog emot beskedet att Carl Söderberg skulle lämna Malmö till förmån för NHL och St. Louis Blues. Samtidigt som man ville ha kvar Carl i Malmö så ville man verkligen att han skulle lyckas "over there". Trots att Carl gjorde en riktigt bra camp för Blues landade han i andraligan tillsammans med "the Peoria Rivermen", vilket i förlängningen gjorde att han valde att sätta sig på ett plan hem till Malmö och sitt Redhawks. Efter en hel del byråkratiska turer runt "Söderberg-affären" är all pappersexercis nu på plats och äntrar åter nr 27 isen på Malmö Isstadion!
Hemvändaren
Även om Carl hade ställt in sig på att det skulle vara tufft och hårt i St. Louis, så var där många saker som överraskade honom, som t.ex. att det var väldigt få träningar och att allt baserades på matcher.
- Det var första gången jag var i St. Louis och jag fick faktiskt aldrig riktigt grepp om staden. Den var väldigt utspridd, och var den riktiga centrumkärnan fanns vet jag faktiskt inte. När jag frågade hur många invånare staden hade fick jag svar från allt mellan trehundratusen till fyra miljoner, det berodde på hur man räknade. Själva hockeyanläggningen var väldigt stor, även om vi bara spelade i träningsanläggningen. Omklädningsrummen var stora och fräscha och det är väl något sånt man hoppas att det kommer att bli i vår nya arena ute i Hyllie. 
Hur var "campsen"?
- Det var inte den typ av camps eller läger som man har här, utan hela försäsongen räknas som en camp. Försäsongen är inte uppbyggd som här hemma. Där tränade vi nästan ingenting utan vi spelade nästan bara träningsmatcher, både interna och mot andra klubbar. Det är under dessa matcher man ska visa vad man går för. Jag fick spela 10 matcher, och första matchen var redan andra dagen jag kom dit. Då var vi väl en trupp på 30-40 stycken, och det var matcher i princip varje dag, men alla spelar ju inte varje dag. Där var flera stycken som hade envägskontrakt och de spelade kanske bara var tredje match.
Hur togs du emot när du kom?
- Det var inte direkt något välkomnande utan man ställdes direkt på isen. Man arbetade inte alls från samma koncept som här i Sverige när det gällde femmor och uppställningar, utan det ändrades hela tiden. Man visste inte vad som väntade en från dag till dag. Var man duktig blev man accepterad och då kom de rutinerade och äldre spelarna fram och snackade med en. Jag fick bland annat spela tillsammans med Bill Guerin och Martin Rucinsky . Det var kul.
Vad tar du främst med dig hem från dessa veckor?
- Jag känner själv att det har var en väldigt lärorik period och helt klart en erfarenhet som har stärkt mig som person både på och utanför isen. Jag har blivit mycket starkare mentalt, och känner att jag kan ta för mig mer. Det var en kul erfarenhet, något man alltid har med sig. När jag skrev på i våras var det ju det som var själva grejen, att jag skulle utvecklas. Och det har jag gjort.
Efter det att vi nåddes av det glädjande beskedet att du skulle komma tillbaka har det varit en hel del turer i den byråkratiska världen. Hur har denna väntan varit för dig?
- Inte så farligt. Jag tränade på egen hand förra veckan och det är faktiskt ganska skönt att inte slängas in i en match direkt, utan nu fick jag lite tid på mig att fixa alla praktiska detaljer och hinna komma på plats med allt runt omkring hockeyn. Jag tänkte inte så mycket på alla papper för jag visste att det skulle lösa sig, jag väntade bara på när det skulle ske.
Hur är det att vara tillbaka här på Malmö Isstadion?
- Nu känns det helt rätt att vara här. Jag var ju med och tränade med laget hela sommaren så det känns knappt som om jag har varit borta. Jag känner inte att jag har missat något, utan jag vet vad jag kommer tillbaka till, det är en trygghet här.
Håkan hade sparat tröja nr 27 till dig.
- Ja, det känns bra. Jag har alltid spelat med 27 i A-laget, så det var kul att jag fick behålla det.
Krav
Du gjorde comeback uppe i Skellefteå och idag ställs du inför den segertörstande hemmapubliken i Malmö. Det har satts ganska höga förväntningar på dig, känns det stimulerande eller är det mer en börda?
- Det är bara att gilla situationen, man kan inte göra så mycket mer. Jag har blivit en bättre hockeyspelare under det senaste året. Jag lärde mig väldigt mycket under förra säsongen och känner själv att nu kan jag prestera i varje match och kanske inte bara i var tredje som det kunde vara förr, säger Carl som om han hade varit med i 20 år, men till saken hör att han så sent som i torsdags fyllde 21?
Vilka krav har du på dig själv?
- Jag har många och höga krav på mig själv, men inga uttalade som jag vill gå in på här. Jag hoppas framförallt att jag ska kunna bidra med något bra och hjälpa till att lyfta laget. Nu får vi ju även tillbaka Jussi, Sekeras och Tomik, som var med under förra säsongen och då tror jag att vi hittar tillbaka till förra säsongens vägvinnande spel. Om man ser på det lilla jag har sett hittills så spelade vi enklare och mer rakt på då, och det är inget som säger att vi inte kan spela en likadan hockey nu bara för att vi är i Elitserien. Det snackas mycket om att det är så stora skillnader mellan Allsvenskan och Elitserien, men jämför man Kvalserien med de matcher vi har spelat nu så är där inga skillnader. Titta på Skellefteå, de har inte ett bättre lag i år än vad de hade förra säsongen. Vi måste hitta tillbaka, hitta det positiva och ställa oss ödmjuka inför uppgiften.
Tillbakablick
Om vi gör en kort historisk tillbakablick så började allt med skridsko- och hockeyskolan ute i Rosengårds Ishall 1991, och Carl tror sig veta vad det var som gjorde att just han lyckades att ta sig hela vägen.
- Dels har jag väl haft talangen, men sen tror jag att jag har haft tränare under ungdoms- och junioråren som har matchat mig på rätt sätt. Jag tror mycket på att man ska följa sin årskull. Även om vi har en -92:a nu som är en supertalang så tror jag inte att det är bra för spelaren att flyttas upp till -89:orna. Det är väldigt viktigt att man som ung spelar i det lag man tillhör. Spela med -92:orna så länge det går, då får du självförtroende, mycket puck och du får känna att du är bra. Det är bättre att vänta med att ta steget upp till man är 18 år, då kan man vara mogen för att spela med J20. Annars är det lätt att man stannar i utvecklingen. Skynda långsamt, tror jag är bästa lösningen och sen gäller det framförallt att man jobbar hårt och noggrant, att man vill bli bättre och känner att man vill lägga ner den tid som krävs. Jag hade talangen, men saknade styrkan vilket gjorde att jag fick kämpa ännu hårdare än de andra. Men det gav resultat.
Carl följde sin årskull upp till J18 och J20, och därefter fick han chansen i A-laget. 2003/2004 spelade han 24 grundsspelsmatcher och säsongen därpå blev det 38 stycken. Samma säsong vann han både poäng-, mål- och assistligan för hela J20-serien och snittade nästan två poäng per match. Säsongen 2004/2005 skickades Carl först till Mörrum och sen till Malmös juniorlag på grund av NHL-lockouten. Med degraderingen till HockeyAllsvenskan kom även Söderbergs verkliga genombrott på A-lagsnivå. Han fick Ostens fulla förtroende och placerades i förstakedjan tillsammans med Jussi och Moravec. Detta innebar att han under grundserien producerade 39 (15+24) poäng på 39 matcher.
Du har en kanonsäsong bakom dig, men känner du dig ändå lite besviken över att Matthiasson slog dig i den interna poängligan med en ynka poäng?
- Nej, det är inget jag tänker på. Det spelar mindre roll nu för tiden, huvudsaken är att vi som lag levererar framåt. Självklart vill jag göra så många poäng som möjligt men om jag hamnar på andra plats i den interna ligan gör ingenting. När jag var 16-17 år ville jag främst göra poäng och hade riktig koll på varje liten poäng. Nu har jag en plats i laget och nu gäller det att kriga. Förra säsongen hade jag en svacka på sju matcher utan poäng, det lärde jag mig mycket av. Man ska inte tänka för mycket, utan det kommer av sig själv.
|
|