 |
Säsongen är död – länge leve säsongen! Det har hunnit gå ett ganska bra tag sedan det även teoretiskt blev omöjligt för laget att rädda säsongen, ännu längre sedan det barkade dithän. Här är en tillbakablick över den del av säsong som varit – och en blick i kristallkulan över den närmsta framtiden. Elitserien är körd – nu väntar den för oss viktigaste delen av årets säsong, kvalspel, det mest nervkittlande som finns inom svensk ishockey.
19:e september, premiär i elitseriecomebacken. Två gånger har Redhawks hämtat upp uddamålsunderläge borta mot HV71 och pressar för ett ledningsmål. Simon Skoog, fördetta HV-spelare, tappar puck på offensiv blå till Mika Hannula – fördetta Malmöspelare – som avslutar friläget på bästa sätt bakom Rastislav Stana. Psykologiskt tungt, noll poäng. Så nära.
Två dagar senare, uddamålsförlust mot Timrå i sudden i hemmapremiären. Vem förstod vid det tillfället att Timrå var höstens stora sensation? Vem förstod hur bra det resultatet egentligen var? Vem hade trott att den suddenförlusten skulle följas av en hel säsong utan att vinna i sudden death? Två tunga förluster, knäckande, som i rask takt följdes upp av fem till och säsongen var redan i rejäl svajning.
Först kom Carl Söderberg hem från Nordamerika, sen kunde Redhawks i säsongens tionde match hemmabesegra Färjestad och därmed inkassera första segern. Nu skulle det vända. Och det gjorde det också till viss del, men den luft som föll i Redhawks segel var mest en lätt bris. Laget började plocka poäng och blev riktigt svårslaget. Men lika svårslaget som Redhawks var – lika svårt hade laget att vinna.
Den 2:e november hade Redhawks 1-0 mot Linköping hemma på Isstadion med två minuter och en sekund kvar. Ett enda litet individuellt misstag av Rastislav Stana och vips så var det kvitterat. Och givetvis blev det ytterligare en förlust senare i förlängningen. Lars ”Osten” Bergström fick ett par dagar senare beskedet att han inte längre ansvarade för Malmö Redhawks A-lag.
Karusellen hade börjat snurra. Tränare ut, tränare in. Spelare ut, spelare in. Men Redhawks kom aldrig upp från sin tolfteplats, trots att laget fortsatte vara svårslaget. Trots att laget hade ett av seriens allra mest svårgenomträngliga boxplay med giganten Mikael Wahlberg i spetsen. Trots att Carl Söderberg stundtals var helt fantastisk och snittade i princip en poäng per match, den här första elitseriesäsongen som helt ordinarie.
Kanske var det för att man var bra mot ”fel” motstånd. Otroligt nog gör Redhawks bokslut för säsongen med plusstatistik på HV71 – som egentligen var laget som påbörjade den mentala nedbrytning av Redhawks som blev allt mer påtaglig ju längre tiden led. Fem gånger möttes tabelljumbon och topplaget HV71 – två gånger vann Redhawks, en gång vann HV under ordinarie speltid. Två gånger oavgjort efter 60 minuter, en av dem vann HV till slut efter förlängning. Redhawks har – hittills, en match kvar – tagit poäng i tre av fyra matcher mot Färjestad. Man har krossat både Brynäs och Linköping.
Men man har haft förtvivlat svårt mot Mora och Skellefteå. I dessa sexpoängsmatcher, som blev tio till antalet totalt, vann Redhawks tre. En målskillnad på totalt 17-31 mot Mora och Skellefteå och som sagt nio poäng inspelade av 30 möjliga – där är skillnaden mellan att vara överlägsen jumbo eller att slåss kring strecken. Dessutom är det på så vis att när de matcherna hade extra stor betydelse, i början av serien och när Redhawks fortfarande till viss del var med i matchen – då radade Redhawks upp fyra raka förluster i dessa viktiga matcher med målskillnaden 1-14.
Överraskningar
Elitserien i övrigt bjöd på ett par riktiga överraskningar. Leif Boork stöper sina ljus i samma form, men de brinner bra och Brynäs har verkligen varit heta. Svensk hockeys nästa superstar heter Nicklas Bäckström. Länge ledde han elitseriens poängliga, har dalat en aning i den men snittar nästan en poäng per match – och grabben är 19 år ganska länge till.
Timrås satsning på en superkedja och därefter en massa grovjobbare och unga talanger var en vågad satsning som gick hem. Timrå ledde länge serien innan två tredjedelar av superkedjan gick sönder. Både Brynäs och Timrå spelar en hockey baserad på rapp skridskoåkning och massor av energi – och det har lönat sig. Kanske ändå en viss fingervisning om att den nya och mindre toleranta bedömningsnivån tagits i kraft.
På det negativa överraskningskontot hittar vi förutom oss själva de under försnacket till mästartiteln kandiderande Linköping HC och Frölunda Indians. Dessa två av fyra stormakter inom svensk ishockey har rasat ihop under den här säsongen. Båda lagen har sparkat tränare, värvat spelare och varit farligt nära att behöva kvala sig kvar i Elitserien. Linköping kommer klara sig och det ser ut som att Frölunda också gör det. Men med tanke på att dessa lag under föregående sommar låg bland de första i kön som erbjöds de främsta spelarna på transfermarknaden är det anmärkningsvärt hur dåligt det gått för dem.
Kvalserien
Nog om det. Det känns ju aldrig bra att kasta sten i glashus, spjut i radhus eller att fostra igelkottar i ballongaffär. Elitserien är snart över och äntligen – ja, jag menar det! – ska Kvalserien dra igång. Jag har inte längtat efter att riskera att ramla ur, hade mycket hellre spenderat våren med att följa Malmö Redhawks i slutspelet. Jag har inte längtat efter att behöva åka till Ä-holm igen. Jag har inte längtat efter att få möta allsvenska lag med extremt bra självförtroenden efter att ha värmt upp mot bland andra Huddinge, Arboga, Nybro, Hammarby och Sundsvall. Men jag har längtat efter att få uppleva – och vinna – matcher som betyder något.
Det hoppas jag även att Du har gjort! I en spännande och viktig kvalserie blir stödet till laget också av betydligt större vikt än annars. Du behöver laget – laget behöver dig. Redhawks Support ordnar resor till mycket i kvalet till extremt humana priser och ju fler vi är på plats, ju mer låter vi och ju lättare blir det för spelarna att vinna viktiga matcher. Häng med du också!
Det kommer att i vanlig ordning bli en mardröm som man hoppas få vakna upp ur en ljummen aprilkväll och se framemot SM-slutspelet 2008. Att avslappnat få följa årets slutspels sista matcher där mäktiga Färjestad till slut åter står som segrare.
Men, vad är det då som kan få en att vakna kallsvettig mitt i natten och som kan se till att vår tillvaro blir kalla små skjul i den svenska obygden 2007-2008? Jo:
Rögle (Lokalt uttal: Röögleh) kommer att i vanlig ordning bli en pärs. Vinner vi drar man en lättnadens suck, skulle vi mot all rim och reson förlora målas det hela upp som århundradets bragd i tidningarna och Röglefansen pratar om händelsen i minst tio år framöver. Kenny Jönsson har bestämt sig för att fortsätta att inte tjäna en massa dollars. Pär Arlbrandt har gjort sanslösa 72 poäng på 45 matcher. Patrik Ahlstrand och Christopher Nihlstorp gör säkert gärna livet surt för oss.
Leksand (Läcksann) har egentligen varit en besvikelse i år. Man har till och med lyckats med konststycket att förlora mot ett Hammarby på gränsen till ”konken” – hemma dessutom. Men laget har trots allt viss kvalité. Morten Green (fd MODO) är lagets poängkung och Pasi Saarela (fd Frölunda) är målkung. Men mest av allt kanske man ändå fruktar Janne Houkko, den hårdskjutande och därmed målfarlige backen. 16 mål är bra för en back även i Allsvenskan.
Södertälje (Sö’telje) vann HockeyAllsvenskan och man gjorde det med hela 10 poäng före tvåan Rögle. Med före detta Bofors- (och Färjestad-) tränaren Leif ”Strumpan” Strömberg i spetsen har SSK ett lag som ofta benämns som ”Bofors Deluxe”. Flera av spelarna har ett förflutet i Karlskoga, målkungen Johan Sjödell-Wiklander är en av dem. Tvillingarna Bemström, Magnus ”Tomten” Lindqvist och Robert Carlsson bär på stora SSK-hjärtan och hjärtat kan vara direkt avgörande i en förmodat tät kvalserie.
Skellefteå (Sche-lef-te) har faktiskt gjort en kanonsäsong. Laget låg länge på slutspelsplats – men så tog traditionen vid. Skellefteås sedvanliga vårkollaps. Växthuseffekten har kanske gjort att den kom aningen tidigt – den brukar ju annars dyka upp först i slutet av mars.
I Skellefteå finner vi matchvinnare i form av Magnus Wernblom, Fredrik Öberg och Anders Söderberg. Den offensive backen Richard Lintner och före detta Redhawks-keepern Andreas Hadelöv är två andra Skellefteå-profiler. Och på tal om föredettingar – Andrej Nedorost flyttade under årets säsong till just Skellefteå och han hann knappt landa innan han sågade sin gamla publik och hyllade sin nya…
Björklöven (Lu:ven) är laget som fick ta den långa vägen till kvalet, nämligen genom playoff. Fyra lag från HockeyAllsvenskan möttes och spelade bäst om tre. Björklöven slog ut Växjö och fick möta Nyköping som slagit ut Västerås. Bägge matchserierna gick till tre matcher och Björklöven går in i kvalet med sex täta matcher i ryggen. Fördel eller nackdel? Det återstår att se. Men förmodligen har playoffspelet tagit för mycket kraft av Västerbottningarna som naturligtvis går in i kvalet med en huvudmålsättning – att stoppa lokalrivalerna i Skellefteå AIK! Lövens mest lysande stjärna är målvakten Tobias Lundström, men i övrigt känns laget mest allsvenskt. Johan ”Pite-Foppa” Forsberg var med och spelade upp Redhawks ifjol – nu får han en ny chans i Björklövens tröja nummer 19.
Det kommer att bli tufft. Det var till och med tufft det året som vi under ”Lillis” dansade hem kvalet ganska överlägset. Leksand hemma och Skellefteå borta var våra två första matcher då och vi vann dem båda. Där hade vi nyckeln till framgången då, resten flöt bara på. Jag tror att starten även i år kommer bli viktig för oss, att spelarna får känna att de kan vinna och att de därmed kan spela ut på ett annat sätt. Men det kommer att bli viktigt att powerplay fungerar, målvaktsspelet blir som vanligt en huvudfråga, och coachningen extremt viktig. Ta tillvara på andras misstag, inte släppa till ett skit själv. Det är så man klarar Kvalserien.
Och så naturligtvis – ett grymt stöd från sin publik.
|
|