 |
Nicklas Jadeland
Nicklas Jadeland har gått hela vägen genom Malmö Redhawks verksamhet. Han startade i Skridsko- och Hockeyskolan som knattespelare och har nu alltså nått ända fram till Elitserien. Vägen dit har varit ungefär som han hade förväntat sig.
- För att citera Andreas Thuresson så har det varit ”riktigt roligt”. Att lyckas ta en plats i Elitserien har alltid varit en dröm och helt ärligt hade jag väl egentligen inte så höga förväntningar inför denna säsong, utan jag tänkte mest på att det skulle bli kul att testa Elitserien och sen se om jag skulle lyckas ta en plats.
Tycker du att du har fått anpassa din spelstil efter Elitserien, eller spelar du på samma sätt som förra säsongen?
- Nej jag har nog anpassat den en del. Grunden är väl den samma, men sen är det ju ett betydligt högre tempo här och man får tänka mer hela tiden eftersom man ställs mot fler rutinerade och skickliga spelare, så visst får man passa sig hela tiden.
Många säger att din spelstil påminner lite om den där reklamfilmen med Duracell-kaninen. Du kör och kör, och ger aldrig upp oavsett hur många smällar du åker på?
- Haha, ja lite så är det nog. Jag har nästan alltid spelat så och så fort jag ramlar så kommer jag upp snabbt igen. Det var väl först min pappa som skällde lite på mig när jag var liten att jag inte fick ligga kvar utan kämpa vidare, och det sitter kvar än.
Tror du att din kämpaglöd har något med att göra att du inte direkt är en av våra största spelare?
- Jag är faktiskt inte så liten! säger han bestämt innan han fortsätter, men det stämmer kanske lite. Viljan har fått kompensera storleken.
Din första Elitseriepoäng kom borta mot Frölunda. Det måste ha varit det enda glädjeämnet från den matchen?
- Ja, alla vet att vi inte gjorde en bra match där och min poäng var nog den enda ljuspunkten i mörkret. Hoppas att det kommer fler sådana framöver.
Ja, det måste ha varit en av säsongens sämsta matcher, sen gör ni kanske en av säsongens bästa i matchen därpå mot MODO. Hur kan det skilja så mycket i spelet mellan två dagar?
- Jag vet faktiskt inte riktigt, men jag antar att mycket sitter i huvudet. Vi har ganska ofta följt upp en riktigt bra match med en dålig den här säsongen, men det är bara att köra på och till sist kommer det också att förändras. Nu när vi har tre hemmamatcher på rad kommer säkert förändringen. Det känns som om vi är starka hemma.
Utlånad
Efter 19 spelade omgångar i Elitserien hade inte Jadeland fått den där riktiga chansen och fick inte heller speciellt mycket istid. För att han inte skulle stagnera i sin utveckling lånades han därför ut till allsvenska Bofors Bobcats.
Hur kändes det när du fick beskedet om utlåningen?
- Det kändes faktiskt jättebra. Jag ville själv komma vidare i och med att jag inte fick spela så mycket här.
Var det nervöst att komma till ett helt nytt lag, det var ju trots allt första gången du skulle dra på dig en annan tröja än Malmös?
- Det kändes faktiskt inte så konstigt som jag trodde att det skulle göra utan det var rätt lugnt. Jag var så fokuserad på att göra bra ifrån mig och att prestera mitt bästa för laget, så jag hann egentligen inte tänka så mycket på det. Det är oftast samma snack överallt, men visst var det lite nervöst att komma upp i skogarna. Men jag kom till ett bra lag med bra gemenskap.
Kändes det tryggt att Fredrik Eriksson redan var där?
- Visst var det kul att han var där, men det hade nog inte spelat så stor roll. Alla tog hand om mig och var trevliga i Bofors. Sen fick jag mycket förtroende från tränarna och fick chans att spela allt från power- till boxplay, så det kändes väldigt kul.
Hur skilde sig träningarna åt från de i Malmö?
- Träningarna var det faktiskt stor skillnad på. Här i Malmö har vi mycket högre tempo, bättre övningar och mer syfte med det vi gör. Jag kom i och för sig till Bofors under en period då vi spelade mycket matcher, så eventuellt kan det ha påverkat deras träningstempo.
Kände du att du var en del av laget där och hur togs du emot av Bobcats supportrar?
- Jag kände mig definitivt som en del av laget. Supportrarna var hur bra som helst och de visste vem jag var direkt när jag kom dit. Det var t.ex. många som kom fram och hälsade och välkomnade mig. Det kändes skönt.
När man har pratat med andra spelare som blivit utlånade mitt under en säsong, så brukar de i efterhand säga att det var det bästa som kunde hända dem, eftersom de fick mer speltid och på så vis chans att utvecklas. Håller du med om det?
- Absolut. Jag känner själv att mitt självförtroende förbättrades under den tiden och jag lärde mig mycket. Man måste spela mycket för att bli bättre och utvecklas.
Foto: Mikael Lindström
Comeback
Efter 13 matcher och 9 (3+6) poäng för Bofors kallades Nicklas tillbaka till Malmö och det hade det hänt en del här. Spelare hade gått och nya hade kommit. Det hade även skett ett tränarbyte.
- Jag upplevde tränarbytet som väldigt positivt och det kändes som om det hade blivit en nytändning i hela laget. Allt var lugnare och mer harmoniskt. Sen var det även positivt för mig personligen eftersom jag nu fick en ny chans att visa vad jag verkligen kunde.
Vad visste du om Dave King innan du kom tillbaka?
- Det är ett respekterat namn men jag visste faktiskt inte så mycket mer om honom än att han har tränat lag i NHL. Men jag märkte snabbt att han var en bra tränare och coach. När vi hade Osten skulle vi t.ex. plugga in träningarna innan vi gick på isen och vi hade inga breaks. Nu har vi mer breaks och genomgångar på isen tillsammans och det passar mig bättre. Det blir på något sätt mer fokus på det som ska göras när man gör saker tillsammans.
Ni är ett gäng spelare i laget som har följts åt under en längre tid i Malmö, ja i stort sett under hela er karriär, jag tänker då främst på Hersley, Söderberg, du och Björk. Vad har detta betytt för dig?
- Svårt att säga, jag har ju inget att jämföra med, men visst känns det som om det har betytt mycket att man har haft sina vänner med sig hela vägen, i så väl med- som motgång. Sen är det alltid kul att det går bra för kompisarna och det är kul som bara den att ha kvar dem både på och utanför isen.
Roller i laget
När man tittar på laget utifrån så märker man ganska tydligt att spelarna har olika roller. Jussi Riihijärvi är t.ex. den självklara ledaren och han assisteras av killar som Wahlberg och Matthiasson, som även de är två respekterade namn i truppen. De yngre spelarna, däribland Jadeland, får t.ex. ta hand om packningen under resorna, något som är det samma i alla lag.
- Jag vet inte riktigt om jag har någon direkt roll i laget men förhoppningsvis kommer den att växa med åren. De stora karaktärerna är väl Jussi, Wahlberg, Matthiasson, Eddie och Lasse. Där är väl inte direkt någon som bestämmer i laget, men säger de att de ska sitta där jag sitter så får man flytta sig, det är inte mer med det, ler Jade.
Vem bor du tillsammans med på bortaresorna?
- Paulsson. Normalt är det Jonas Morin som ”parar” ihop oss, men vi fick faktiskt själv välja att vi ville bo ihop. Vi tycker om att umgås och har roligt tillsammans.
Det råder lite olika meningar om hur den ultimata bortaresan ser ut. Vad föredrar du - att komma till en bortamatch precis till matchen, d.v.s. två timmar innan nedsläpp eller vill du komma upp tidigare och hinna vila på plats?
- Jag tycker att det är skönt att komma direkt till uppvärmningen. Då har man ofta fått vila på flyget eller bussen. Ska man åka tidigare och inom hotellet först så blir det ofta mer komplicerat och ett väldigt hattande. Men det där är olika från spelare till spelare.
Hur går snacket i omklädningsrummet innan matchstart, vem pratar mest och vem pratar minst?
- Vi pratar nog alla ganska mycket och det mesta snacket går ut på att vi stöttar och taggar varandra. Vi vill verkligen vinna varje match och alla försöker vara så taggade som möjligt när vi går ut på isen.
När jag pratade med Markus Korhonen för någon vecka sedan, så sa han att han trodde att det var typiskt för målvakter att sitta tyst innan matchstart. Är det något du tänkt på? - Ja, det stämmer nog. De är väldigt koncentrerade och fokuserade på sin egen uppgift och ofta tysta. Det är ju upp till var och en, vissa gillar att skrika och pusha på andra, vissa gör inte det. Sen är det ofta olika spelare från match till match som tar det största ansvaret och pushar på mest. Det är något som jag tycker är positivt och det visar att det finns en vilja i hela laget och inte bara hos en och samma spelare match efter match.
När vi såg TV-reportagen från JVM i Mora och Leksand så fick vi höra att Andreas Thuresson var lagets uppviglare och skojare. Är han det även i Malmö?
- Nja, det vet jag inte direkt om jag tycker. Stalle hade den rollen när han var här, men Thure är väl mer ett litet störmoment, ler han med glimten i ögat. Han är lite stirrig och kan inte sitta stilla, men det är bra att ha en sådan kille i laget också, antar jag… sen utbryter han i skratt
Du har alltså gått hela vägen från Skridsko- och hockeyskolan till Elitserien i Malmö. Vad har du för råd att ge till föreningens knattespelare som precis som du vill bli hockeyproffs?
- Att de aldrig ska ge upp utan fortsätta att träna, träna och träna. Man måste ha en enorm vilja i alla situationer. Det kan man komma långt på.
För några veckor sedan togs det första spadtaget för Hyllie Arena, som kommer att bli Malmö Redhawks nya hemmaarena. Arenan förväntas stå klar hösten 2008. Hur lockande är det att få vara med och spela första matchen där?
- Absolut! Det hade varit hur roligt som helst att få vara med där. Det kommer att bli en fantastisk arena och ett av mina stora mål. Det hade varit riktigt fräckt!
Sen får vi väl ta och göra ett litet klargörande också. Hur var det egentligen med den där längsta-drive-tävlingen på sponsorgolfen i höstas?
- Det var ju så att Thure vann tävlingen och fick därmed en ny drive i pris, men jag slog faktiskt minst 20 meter längre än vad han gjorde. Sen att min hamnade i semiruffen tycker inte jag hör till saken.
|
|