 |
|
|
|
|
|
Gästkrönika: 'Från sämst till bäst' En fantastisk säsong är i och med måndagens omgång avslutad. 2005/2006 har varit året då allting i det närmaste gått på räls, kanske inte så konstigt dock med tanke på att det har varit tal om ett återtåg. Etta i allsvenskan, etta i kvalserien ett drömscenario har blivit realitet.
Nöjd. Imponerad. Förbaskat glad. Ja, ni vet hur det är. Elitserieavancemanget sitter där i bakhuvudet och påminner en om hur det är att vara en vinnare igen. Det naggade hockey-självförtroendet har onekligen fått sig ett uppsving och det är med glädje man talar om Malmöishockeyn igen. Klubben i stort har fått ett uppsving, det är vi nog alla överens om, men det känns även som om Redhawks i år verkligen har fått ut allt man kunnat av sitt A-lag. Kapacitetsmässigt hade säkerligen en del spelare kunnat nå ännu högre poängnivåer i grundserien men i kvalserien, när det gällt som mest, har i stort sett alla spelare som förväntats producera gjort det. Den tendensen har man inte sett på flera år i Malmö. Lagets största styrka gentemot övriga lag har framförallt varit bredden. Målmedvetet har truppen undan för undan spetsas till under säsongens gång och samtidigt bara fått mer och mer bredd.
En annan central del i att såväl Malmö som Skellefteå tog steget upp i år var att man hade smarta, hungriga och krävande tränare i Lars Bergström respektive Tommy Samuelsson. Leksand försökte sig på tre olika tränarkonstellationer under säsongen och Södertälje hade tre olika huvudtränare totalt sett. Naturligtvis var det fördel Redhawks och SAIK då i Kvalserien. Därmed inte sagt att det inte blev spännande i kvalserien ändå, men att ta sig igenom kvalet utan en hel del nervositet och kritiska moment gör i princip inget lag. Det är också lite det som är tjusningen med den tio omgångar korta serien. Tjusningen eller skräcken, vill säga.
Ser man tillbaka på säsongen i stort annars kan man med facit i hand inte göra annat än att småle åt ens egna negativa tankar som funnits. I inledningen på säsongen hade Malmö stött på bra motstånd mot Nyköping hemma, förlorat mot Oskarshamn borta och även inkasserat ett nederlag mot Rögle borta. Då började man fundera på hur jäklig resan i allsvenskan egentligen skulle bli.
Efter förlusten hemma i allsvenskan mot Skellefteå en snöig fredagskväll snöade man in sig i sin pessimistiska värld och klagade på allt och alla och mer eller mindre ej officiellt sågade Malmös chanser till att nå elitserien igen. Anledningen är nog ganska enkel egentligen till varför man målat upp det värsta scenariot. Efter flera år av motgångar och med den urusla 2004/2005-säsongen ganska färskt i minnet är det svårt att våga tro. Tro på det bästa möjliga.
Nu är Malmö Redhawks hursomhelst tillbaka och en bra grund har lagts för att A-laget och klubben ska lyckas bättre den här gången i högsta serien. Det är dock inget snack om att hela föreningen sätts på nya, ännu tuffare prov framöver. Får man bara lite kontinuitet på ledarsidan är jag dock övertygad om att Malmö helt klart har större chanser att etablera sig på elitserienivå än exempelvis Leksand, som åkt en jojo-färd mellan seriesystemen i en rad år nu.
Silly Season-tiden står för dörren och visst blir även den högintressant att följa. Glöm dock för all del inte bort att njuta av faktumet att vi gick från att vara sämst till bäst på en säsong. Om än på olika nivåer
Signerat
Mattias Olsson
|
|
|
|
|
|
|