 |
|
|
|
|
|
Gästkrönika: 'Vij äej tebauka!'Frilansjournalisten Thomas Lindqvist blir överraskande hänryckt och förstår till sist varför hockey framkallar sådana känslostormar.
Det var i kvalserien, på matchen Malmö Redhawks - Skellefteå, som det hände. Jag satt på min vanliga plats på pressläktaren och klottrade ner osorterade tankar från matchen, tankar som skulle resultera i ytterligare en del i min textsvit "Hockey för nybörjare". Skellefteå hade ledningen över Malmö. Det såg ut som att Redhawks skulle behöva lämna hallen med en tung hemmaförlust i protokollet. Då hände det. En malande känsla av obestämd oro spred sig i min mage och la sig som ett litet tryck över bröstet. Först tillskrev jag känslan de för många kopparna kaffe som jag alltid dricker när det är match. Men snart insåg jag att det handlade om något annat än väderspänningar. Jag bekymrade mig för Redhawks. Jag brydde mig. Jag ville se Redhawks vinna. Bortsett från att dessa är känslor som en förment objektiv journalist ska hålla i schack, var det något av ett idrottsligt genombrott för mig.
Denna känsla är inte något märkvärdigt för er som alltid tagit det här med hockey och Redhawks på stort och blodigt allvar. Men för mig var det något helt nytt. Jag har aldrig lyckats bli hänryckt i sportsammanhang. Visst har jag följt med i OS- och VM-dramatik, men har inte varit engagerad nog för att kunna drabbas av de känslostormarna som ni, och många av mina vänner, rycks med i.
Genom mitt arbete med "Hockey för nybörjare" har jag följt Malmö Redhawks genom kvalserien. Jag har suttit på pressläktaren och lyssnat till hur slitna sportjournalister tävlar i statistik och bjuder på anekdoter, som alltid involverar någon som skrev för Arbetet på den gamla goda tiden. Jag har hängt på ståplats och sett testosteronet sjuda över. Jag har upplevt hur Malmö-supportrarna lever sig in i fighten. Hur de skriker, hånar, häcklar och svär. Och hejar ibland. Jag har hängt på den sunkiga syltan Lorensborgs kvarterskrog, som är supportrarnas stamhak. Känt den pikanta doften av stekflott och avslagen öl. Jag har åkt på bortamatch med supportrarna, hört dem häckla "bönderna" från Ängelholm. Jag har druckit öl i VIP-rummen, sett sponsorer och affärsmän sjunga "Helan går" samtidigt som de tävlar i hockey-koll, med slipsarna på sned. Alla är experter. Jag har träffat spelarna och snackat hockey, och livet, med sköna killar som Riihijärvi, Norgren, Söderberg och Hirsch.
Så, jag har jag lärt känna sporten, laget, fansen, funktionärerna och ledningen. Det har varit en rolig resa. Det är summan av alla dessa människors engagemang, summan av alla deras förhoppningar och drömmar, som uppfyller mig. Det är det som ger mig magknip när Malmö förlorar. Som skänker mig glädje när Malmö vinner.
Mitt yrke och min läggning kräver av mig att jag inte fäster för stor vikt vid sådana ting. Jag är en distanserad cyniker. En känslosval skeptiker. Men nu förstår jag hur något så förment trivialt som hockey faktiskt kan betyda så mycket. Hur det kan framkalla sådana känslostormar.
När Malmö Redhawks besegrade Leksand och spikade Elitserieplatsen stod jag på pressläktaren, med lycka i magen och en liten tår i ena ögat.
Johan Cedervall, som alltid sitter snett bakom mig på pressläktaren för att sköta online-rapportering, har läst mina hockey-texter. När vi ses på matcherna brukar han fråga om jag blivit hockey-biten ännu. Jag har svarat undanglidande så här långt. Men nu, Johan. Nu kapitulerar jag: Jag är hopplöst biten.
Så vi ses nästa säsong. I Elitserien. Det är stort.
Thomas Lindqvist
Journalist
Läs mer om Hockey för nybörjare:
Hockey för nybörjare
Hockey för nybörjare - fortsättningskurs
Hockey för nybörjare - examensdags
|
|
|
|
|
|
|