• Huvudsponsorer

Onsdag Ons 29 November Nov
Lördag Lör 2 December Dec
Torsdag Tor 7 December Dec
Lördag Lör 9 December Dec
Tisdag Tis 19 December Dec
Torsdag Tor 21 December Dec
Tisdag Tis 26 December Dec
Torsdag Tor 28 December Dec
Lördag Lör 30 December Dec
Tisdag Tis 2 Januari Jan
Torsdag Tor 4 Januari Jan
Lördag Lör 6 Januari Jan
Torsdag Tor 11 Januari Jan
Lördag Lör 13 Januari Jan
Fredag Fre 19 Januari Jan
Tisdag Tis 23 Januari Jan
Torsdag Tor 25 Januari Jan
Lördag Lör 27 Januari Jan
Söndag Sön 28 Januari Jan
Tisdag Tis 30 Januari Jan
Torsdag Tor 1 Februari Feb
Lördag Lör 3 Februari Feb
Måndag Mån 5 Februari Feb
Lördag Lör 10 Februari Feb
Lördag Lör 24 Februari Feb
Onsdag Ons 28 Februari Feb
Torsdag Tor 1 Mars Mar
Lördag Lör 3 Mars Mar

Damgaard hyllas inför annandagsmatchen

22 december 2017 16:40
Walk of Fame

Danska landsholdets och Redhawks förre kapten Jesper Damgaard hyllas inför nedsläpp mot Frölunda och blir huvudperson på annandagen i Malmö Arena.
 Härom veckan fick han det lika glädjande som omtumlande beskedet att han är en av de nyinvalda i IIHF Hall Of Fame.

– Det känns lite overkligt att man ska få vara med i det fina sällskapet. Det är jäkligt kul, hedrande och betyder väl att man gjort en stor insats för Danmark. Jag är väldigt stolt, berättar han.


Dansk hockey har gjort en enorm resa under de senaste åren och med sina 17 raka VM har Jesper Damgaard i allra högsta grad varit en av dem som sett till att lyfta landsholdet till världsnivå. Vid hemma-VM i Köpenhamn kommer ceremonin att hållas där han får ta emot Richard Torriani Award och därmed ta plats i IIHF Hall Of Fame.

– I vanliga fall är det bara spelare från de stora nationerna som tagit OS-guld eller VM-guld och varit poängkungar som kommer med. Detta pris är framtaget för att även spelare från mindre nationer ska ha chans att komma in. Jag blir den fjärde i ordningen att tilldelas detta.

Tur för övrigt att det där okända telefonnumret till slut besvarades…

– Jag såg ett schweiziskt nummer som ringde mig tre- fyra dagar på rad. Jag kände inte igen det och sket i att svara. Den fjärde dagen tänkte jag ”äh, jag får väl svara och se vad det är…”. Då var det René Fasel, ordförande i IIHF, som försökte få tag på mig och berättade nyheten om Hall Of Fame.

Det VM som stundar på hemmaplan blir en milstolpe på den resa dansk hockey gjort. På annandagen finns även förbundskapten Janne Karlsson och Jespers landslagskollega Morten Green på plats i Malmö Arena för att snacka dansk hockey i studion på våning 5. Dansk hockey är i finrummet och fjärran där man befann sig 1994 då Jesper Damgaard som 19-åring debuterade i BVM på hemmaplan.

– På den tiden kom spelarna dit för att komma hemifrån frun, ta en semester och ha lite skoj. Folk var otränade och det gick som det gick. Sedan kom Jim Brithén in i dansk hockey och vände runt på det hela. Det var han som tog första spadtaget och för att rycka upp allt och satte riktlinjer för att det skulle bli proffsigt. Vi samlades ofta, hade fystester och han ställde höga krav. Jag var en av de första som tog det till mig. Jag var drygt 20 år när han kom 1996 och spelade i Malmö Redhawks. Jag försökte föregå med gott exempel. Något år senare kom även Stalle (Kim Staal) och därefter Morten Green. Vi tre kunde driva på tillsammans.

Att det hade blivit Malmö våren 1993 som ung talangfull juniorback tackar Jesper legendariske Benny Burakovsky för.

– Min tränare i Herning, Fritz Nielsen, som är pappa till Frans, frågade om jag var sugen på att prova på spel utomlands? Stavanger i Norge hade hört av sig till honom och även Burra från Malmö Redhawks. Det var tur att jag valde Malmö där, konstaterar han och tillägger snabbt:

– Men det var jättestor skillnad. Jag kom från Herning där allt var på lägre nivå och i Sverige var allt proffsigt och man blev en i mängden. Första tiden hade jag svårt att platsa i Malmös J18 trots att man hade tänkt att jag skulle spela J20. Det var tufft att flytta hemifrån mamma som 17-åring, språket och allt var nytt. Någon gång i januari-februari när jag fick vara med och träna med A-laget oftare kände jag att det hade vänt.

Dessförinnan, i december, gjordes elitseriedebut med Malmös senare SM-vinnande lag.

– Jag fick vara med Frölunda borta, det minns jag mycket väl. Sista matchen innan jul. Jag fick spela back i tredjefemman med Petri Liimatainen. Det var jätteroligt och samtidigt ganska lätt att komma in i ett sådant blivande guldlag. De bara spelade på och alla visste vad de skulle göra och Timo stod i båset och hade total koll. Det kändes tryggt för mig, istället för att komma in i ett mitten- eller bottenlag med allt vad det hade inneburit. Jag tror vi vann med 3- eller 4-1.

Tuffare år skulle dock stunda. För Jesper såväl som för Redhawks.

– Efter de första åren där det gick ganska bra hamnade jag lite i ett fack som 5-7:e back. Det blev inte att man tog det sista steget utan man var på gränsen till ordinarie. Inget powerplay och inte så mycket istid. Då valde jag att flytta till Oberhausen i Tyskland. Det gick fruktansvärt bra. Jag spelade i första- och andrafemman, powerplay och boxplay, fick mycket istid och vi slog rekord och förlorade bara två hemmamatcher. Laget lyfte och vi kom fyra- femma i tabellen. Gunnar Leidborg var tränare, Håkan Åhlund spelade i laget och jag spelade med Leif Carlsson som back.

Två år i Tyskland byttes mot fyra i Örnsköldsvik.

– Jim Brithén blev tränare i Modo och ringde om jag var sugen på att komma upp. Kim Staal var redan där, Morten Green hade precis skrivit på och likaså Peter Hirsch. Alla talanger som kommit från Modo genom åren inspirerade mig att skriva på. Det blev fyra bra år. Jag fick spela mycket, var assisterande kapten och sedan kapten nästan en hel säsong när den ordinarie var skadad. Jag kände att jag hade nått upp till en bra nivå i mitt spel och lockoutsäsongen 2004 var riktigt kul. Det var nog bara fyra av oss som inte spelat, eller senare skulle komma att spela, i NHL.

Ett mindre lyckat år i Augsburg 2006 förde karriären vidare till hemmaplan och spel i Rödovre 2007-08.

– Året i Augsburg blev min spelmässigt sämsta säsong, det funkade inte riktigt utan blev mest skit. Danska ligan hade höjt nivån både lönemässigt och sportsligt. Det var spelare från trejde- fjärdefemman i Elitserien och även från DEL som nu gick till Danmark. Rödovre hade ett spännande projekt och ville satsa på många danska landslagsspelare i sitt lag. Jag blev sugen på att prova det och byggde samtidigt hus i Malmö. När Peo Larsson året efter hörde av sig kändes det perfekt socialt att återvända till Redhawks med familjen redan i Malmö och dessutom en chans att spela i svensk hockey igen.

Hur minns du de här tre sista åren i karriären?
– Det jag minns mest är nog de tre målen mot Rögle i derbyt i oktober 2010. Men annars var det slutet på en lite stökig tid i Redhawks. Man hade länge haft som målsättning att vara ett topplag i Elitserien eller att komma tillbaka direkt upp. Man satsade på lite fel spelare och fel koncept några år och sedan efter Babyhawks började det lyfta igen, bortsett från Stenbecksatsningen. När Sylvegård kom in kom vändningen.

– Det som hände med Babyhawks var bra för stan och klubben. Då märkte man vad som skulle till för att publiken skulle tycka det var roligt. Det har gett frukt nu med alla unga spelare som varit i Malmö och sedan återvänt för att lyfta klubben. Trots att det var en jobbig tid under de här åren var det nyttigt och lärorikt för Redhawks. De fem- sex hemmamatcherna med Babyhawks, fy fan vad roligt det var att spela inför en fullsatt arena och en hel stad som pratade hockey. En av de definitiva höjdpunkterna i min karriär tillsammans med de åren när man kom upp och bet sig fast i A-laget som ordinarie och fick spela med alla de stora namnen. Jag fick spela med Marko Kiiprusoff bakom kedjan med Mikko Peltonen, Janne Ojanen och Juha Riihijärvi en säsong.

Vilka höjdpunkter minns du mest från åren i landsholdet?
– Om man gör en top-tre även där så är det när vi fick spela mot Sverige i kvartsfinal i VM 2010 i Mannheim, när vi gick upp i Ungern till A-VM 2002 samt tre år innan när vi vann BVM hemma i Danmark inför fullsatt hall i Rödovre med 4000 personer men då gick man inte direkt upp i A-VM.

– När vi tog klivet upp 2002 med Micke Lundström som tränare åkte vi ner med ett lag där vi räknade med att bli trea efter återbud från Jens Nielsen och Jesper Duus. Helt plötsligt stod vi där som vinnare. Det var en fantastisk känsla och en milstolpe för dansk hockey.

Som bosatt i Malmö följer Jesper naturligtvis Redhawks noga. Intrycken av årets lag är goda, samtidigt som han från egna karriären i klubben vet hur tufft det kan vara att följa upp vårens slutspelsfester.

– Jag tycker att de spelat bra. Sedan är det alltid svårt att överraska lika mycket igen när man hade en sådan säsong ifjol. Jag tycker ändå att det ser ganska bra ut och man har spelat stabilt trots att man saknat spelare. De har vunnit några matcher man inte räknat med, men å andra sidan förlorat några man borde tagit för att vara bland de fyra- fem bästa. Med de många skadorna som varit har man fått testa unga spelare och gått runt på många olika, det är bra för framtiden.

Avslutningsvis: Vad kan vi förvänta oss av matchen mot Frölunda på tisdag?
– Jag var och såg förra matchen mot Frölunda och det är ett lag som ryckt upp sig i tabellen på sistone. Ska vi bli bland de fyra- fem topplagen i tabellen är det en match vi behöver vinna, men det blir en tuff kamp. Det gäller att sätta hård press från början mot Frölunda.

Jesper Damgaard med sina 10 säsonger, 313 matcher, 50 poäng (17+33) och inte minst 17 raka VM för Danmark och nybliven medlem av IIHF Hall Of Fame tar i samband med annandagsmatchen också plats i Redhawks Walk Of Fame med vepa i taket i RedZone på Malmö Arena. En kapten och ledargestalt.